tisdag 11 maj 2010

RKC och instruktörscertifieringar

På grund av återkommande påstående och diskussioner om undermåliga certifieringar i träningsbranschen under senare tid vill jag här klargöra några av de frågetecken som tycks florera hos en del. Det är inte ett bidrag i debatten om vilket träningskoncept eller kettlebellstil som är den bästa utan ett inlägg som vill bidra med förståelsen om varför man försöker systematisera, kvalitetssäkra och skapa branschstandarder. Givetvis blir det till viss del en förklaring till varför RKC är ett bra val i denna djungeln men det är ofrånkomligt då jag faktiskt företräder RKC.

Standarder
I alla branscher vill man uppnå en slags standard, en standard som skall gagna en kunds förtroende gentemot det företag som skall utföra en tjänst. En standard eller norm utformas ofta som en kvalitetsstämpel som kan ingiva förtroende hos kunden. Ofta är det myndigheter och branshorganisationer som låter företag i viss mån bli tvingade, eller i det senare fallet köpa en kvalitétsstämpel.

Ett exempel på ett statligt certifieringsföretag är SITAC som är dotterbolag till gamla Statens Provningsanstalt, numera Sveriges Tekniska Forskningsinstitut. SITAC är ett certifieringsorgan i Sverige för produktcertifiering och personcertifiering inom bygg-, installations- och anläggningsområdet. Ett annat exempel där en branschorgansiation har startat en certifieringsstandard är stiftelsen AB Svensk Våtrumskontroll (GVK) som främjar godkända våtrumsbyggnationer, detta för att skapa konkurrenskraft hos seriösa företag i branschen.

Vissa företag låter dock själva skapa en kvalitetsstämpel kring sitt varumärke eller tjänst, givetvis som en konkurrensfördel där man man vill profilera sig som ett av de bättre alternativ på marknaden. Ofta beror detta på att marknaden är i låg grad reglerad av myndigheter eller branschorganisationer och att en viss förvirring uppstår när presumtiva köpare skall välja bland marknadsaktörerna. När ett företag låter upprätta certifikat för en specifik tjänst eller produkt är målet att "garantera" att just deras tjänst kanske inte är den bästa men gedigen kontrollerad både vad det gäller kvalité och uppföljning, allt för att kunden skall känna sig trygg i sitt val.

Naturligtvis är av ett företag egen skapad kvalitetsstämpel inte en garant för att en produkt eller tjänst är bra eller bättre än andra, men det är en möjlighet för kunden att granska de kvalitetskriterier, som förhoppningsvis är transparenta och synliggjorda, när inga andra alternativ finns att tillgå på en annars vildvuxen marknad.

En variant är att skapa ett kommersiellt företag kring en nypåkommen standard. Tomlinson Holman's eXperiment, mer känt som THX, är ett exempel på detta. George Lucas lukas skapade denna standardcertifiering på ljudutrusting efter att ha blivit irriterad på alla undermåliga ljudsystem på biograferna. Kvalitétsmärkningen spred sig också till hembiomarknaden och idag anses fortfarande THX-godkända biografer vara en försäkran till bra ljud, var än du sitter i biografen (nästan). Detta betyder dock inte att en biograf som inte är THX-certifierad är dålig, utan bara att det inte finns någon garanti att den är bra.


En annan regleringseffekt är användarrecensioner på Internet där vem som helst kan ge sin uppfattning om en vara eller tjänst. Vissa företag uppmuntrar detta, andra vill helst inte veta av det. Ett modernt företag som vill använda Internets nätverkande och genomskinlighet uppmuntrar givetvis till detta.

USA och företagskulturer
Kettlebellsträningen kommer som bekant från Ryssland från början men på gott och ont via USA. Fördelen att den har blivit formad under marknadsanpassade förhållande i USA är att den sprider sig på en bred basis med hög tillgänglighet för alla. Nackdelen är de typiskt kommersiella baksidorna som att det drar med sig en del oseriösa aktörer som struntar i kvalitetskriterier och långsiktiga uppföljningsgarantier till fördel för snabba och kortsiktiga vinster eller även kallat kvartalsrapportsmentalitet och månglare.

USA har en relativt låg organisationsgrad i förhållande till Sverige och det är ej heller lika utbrett med statlig marknadsreglering vilket har medfört en marknadskultur där det vanligt att företag skapar sina egna kvalitetskriterier. Förvisso har detta blivit vanligare även i Sverige men det tycks ändå leda till en viss kulturkrock i mötet mellan ett svensk konservativt företagande att möta marknaden och den amerikanska modellen. Bägge har naturligtvis sina för- och nackdelar och idén med ovanstående text är inte att bevisa den ena eller andras förträfflighet utan att försöka förklara vad det hela handlar om utifrån ett kulturperspektiv.

Ett område inom träningsbranschen som sedan länge har haft certifieringar i Sverige är de personliga tränarna, PT:s. De finns flera företag som har egna PT-licenser där Personal Training School hör till de mer välrenommerade och som dessutom är internationellt erkända. Om dessa PT-certifieringar förr har varit föremål för den diskussion vi ser nu kring kettlebellscertifieringar har jag ingen vetskap om dock. Att dessa certifieringar kommer från gymmets hemland USA är jag däremot ganska säker på.

Russian Kettlebell Challenge
Vidare vill jag också förklara närmare RKC:s roll i detta och de fördelar man uppnår genom att anlita tjänster från en väletablerad och kvalitetsgaranterad organisation som Russian Kettlebell Challenge.

Pavel Tsatsouline leder RKC (Russian Kettlebell Challenge) vars publicist, Dragon Door Publishing, ägs och drivs av John Du Cane. Dragon Door Publishing säljer böcker, dvd:s, kettlebells, kurser med mera och tjänar givetvis pengar på detta. Märkligt vore det ju annars.

RKC är västvärldens största kettlebellsorganisation och finns representerad i större delen av Europa, Nord- och Sydamerika, Australien och delar av Asien - såsom Japan, Kina, Singapore och Sydkorea - men också i Sydafrika (se vidare här). Det var Pavel Tsatsouline som introducerade kettlebells till USA 2001 och RKC är därmed också den äldsta kettlebellsorganisationen i västvärlden mig veterligt. Det började egentligen redan -98 när han skrev den numera legendariska artikeln "Vodka, Pickle Juice, Kettlebell Lifting, and Other Russian Pastimes" i MILO Magazine, en välrenommerad journal för styrkelyftare som ges ut av IronMind, och som mottogs väl hos många kända profiler inom styrkebranschen. Detta ledde sedermera till den nu också smått legendariska boken Power To the People, en bok som tog stryptag på västvärldens kommersiella gymkultur som mer handlade om yta och utseende än om kroppens fulla styrkepotential utifrån ett holistisk synsätt.

RKC handlar inte bara om kettlebells utan är en kunskapsbank kring ett träningssystem som bland annat bygger på musklernas komplexa samverkan, nödvändigheten att utveckla nervsystemet samt höftens centrala och oerhört viktiga position mellan över- och underkropp. Eller kort och gott - strength.

Genom att Pavel Tsatsoulines kom från en helt annan träningskultur (Ryssland) har han en ansats som ligger långt ifrån västvärldens gymkultur med fokus på muskelisolering, muskeltillväxt och maskinella träningslösningar, eller egentligen allt det där som idag inte innefattas av begreppet "funktionell träning". Förvisso har denna träningskultur även funnits i västvärlden bland professionella atleter såsom styrkelyftare och friidrottare men hos den vanliga motionären har den varit tämligen ovanlig där gymmet har blivit ventilen för det dåliga samvetet.

Pavel Tsatsouline och John Du Cane förstod tidigt att för att säkerställa och tillvarata all den kompetens som genererades hos blivande RKC-instruktörer krävdes en organisation som kunde uppmuntra, fånga upp och ständig utveckla nya idéer inom systemet. Detta gör att RKC hela tiden utvecklar sig och förändras gentemot omvärlden, allt för att förhindra stagnation och det som hindrar utveckling framåt. Man förstod också viktigheten att kunder och klienter skall förstå att man alltid kan förlita sig på att en RKC-instruktör både vad det gäller kvalité men också att denna alltid tillgodogör sig RKC:s utveckling.

En blivande certifierad RKC-instruktör måste träna hårt ett till två år för att klara av den ganska tuffa RKC-instruktörsutbildningen. Både en instruktörs fysiska och mentala kapacitet sätts på prov under dessa utbildningsdagar, men också dennes förmåga att lära ut till nybörjare som ansluter sista dagen. För att erhålla RKC-licensen måste man bli godkänd på alla de fysiska, psykiska och teoretiska moment som utbildningen innefattar. Slutligen måste också instruktören skriva under en uppförandekod som framför allt sätter klienten i första rummet. En certifierad RKC-instruktör måste dessutom även fortsättningsvis återcertifiera sig vartannat år för att på så sätt ytterligare intyga att han/hon är kvalificerad och kompetent nog att utföra sitt uppdrag som kettlebellsinstruktör. När man anlitar en RKC-certifierad kettlebellsinstruktör är man därför alltid garanterad att man får en instruktör som verkligen kan vad som krävs för att lära ut att träna med kettlebells.

RKC som organisation har i ärlighetens namn till viss del varit både patriarkal och strikt hierarkisk men de senare årens trend är mycket tydlig och går mot mindre maskulinitet och mer adhocratiska och transparenta ideal vilket antagligen också passar Europa bättre.

Vidare kan alla betygsätta en RKC-instruktör på Dragondoors websida, allt för att öka trovärdighet och transparens och därmed också för att i förlängningen bli konkurrenskraftigare på marknaden.

Återigen, syftet med artikeln var inte att höja upp RKC ovanför andra organisationer inom samma bransch men i vår dualistisk världsbild tenderar vi ofta att diskonfirmera när vissa kriterier inte stämmer överens med våra känslor eller attityder. Bara för att ett företag har amerikanska rötter handlar det inte bara om kortsiktiga kommersiella intressen även om det i slutändan till viss del handlar om vinst till aktieägarna. Och omvänt; på grund av att det är ett kommersiellt företag från USA så betyder det inte att det är befriat från konservativa och stagnerande baksidor bara för att man inte driver gammal klassisk planekonomi.

Slutligen
Avslutningsvis vill jag säga att man blir inte bättre instruktör än vad man gör sig. Jag blir inte på tre dagar en fullfjädrad och megakompetent kettlebellsinstruktör utan håller mig ytterst ödmjuk till dem som under längre tid sysslat med utbildning, både utifrån pedagogisk och kunskapsorienterad basis. Samtidigt är det inte en garanti att du är en duktig instruktör bara för att du hållit på med friidrott i femton år.

Själv ser jag bara positiva fördelar att tillhöra en organiserad kunskapsstruktur som RKC och som befrämjar det jag håller på med - styrka och kettlebellsträning. Men det är upp till var och en hur man vill förhålla sig till sin omvärld, så klart.

Kvalitetsgaranti

3 kommentarer:

  1. Helt underbar text David.
    Ju mer jag lär ju mer ödmjuk har jag blivit för jag inser hur mycket det finns att lära och RKC ger mig hela tiden saker att arbeta mot för att bli en bättre instruktör.

    SvaraRadera
  2. Trevlig läsning, kul att någon som har en certifiering skriver något som inte klankar ner på allt annat så fort man tar upp diskussionen om certifiering inom träning.

    SvaraRadera
  3. Tack, Jocke!

    Ja, Fredrik, det går ju faktiskt att förorda en sak utan att klanka ned på andra. :)

    SvaraRadera